”Den äldre mannen möter mig i hallen. Håret är lite gråare, och fårorna i hans ansikte något djupare än jag minns honom. Han har en rullator till hjälp och han suckar och skakar lite på huvudet när han berättar att ryggen och benen inte är som förr. Handslaget är däremot fast när han ber mig komma in. Han visar mig in i lägenheten och till rummet där skatterna finns…
Mannen jag befinner mig hos är den forne ordföranden för parkstyrelsen Gunnar Johanzon. 80-talets Kungen av parken. På bordet framför oss ligger delar av min tonårstid i form av program, biljetter, foton och klippböcker. Folkets Park i Falköping kan snart fira sitt hundraårsjubileum. Den har funnits på samma plats där den står idag sedan 1930. Det vardock först 1982 som det påbörjades diskussioner om en satsning på ungdomsverksamhet. Gunnar berättar hur han fick ansvaret över det, med motiveringen att han vid den tiden var den ende i styrelsen som var ogift! Året efter drog det igång,och resten är ju som man brukar säga ”historia”. Falköpingsparken blev under åttiotalet en av landets absolut största folkparker och folk vallfärdade från grannkommuner och ibland ännu längre för att göra ett besök.
Gunnar berättar om att de var en grupp på tio personer som varje tisdag körde exakt 34,1 mil för att sätta upp affischer inför kommande evenemang. Det inhandlades därefter dricka,korv och allt annat som behövdes till chokladhjul och café. Tidigt på fredagskvällen var man på plats för att förbereda ochta emot artister. Halv nio öppnade grindarna och stängdesedan ett. De brukade vara hemma runt tre på natten, sedanvar det samling klockan nio på lördag morgon för att städa. Städområdet sträckte sig från Ica vid centralstationen och runt hela Dotorpsområdet. Samma procedur varje vecka hela sommaren. Varje. Vecka. Helt ideellt med undantag för en liten drivmedelsersättning. Ett engagemang som idag är svårfunnet då de allra flesta vill köpa sig fria från både kakförsäljning eller en funktionärstimma på någonidrottstävling. Där föreningar kämpar för att få ihop ungdomsverksamheter och där de flesta förväntar sig att ”någon annan” ska göra jobbet.
Jag hade kunnat sitta där länge och lyssna till alla berättelser. Hur de grillade kött och drack öl med dansk artist en ljummennatt när parken stängt och vi andra gått hem. Hur det kändes när Uggla skulle spela och de knappt kunde tro sina ögon vid öppningsdags när kön sträckte sig hundratals meter. Gunnar berättar med inlevelse och glädje under hela vårt samtal förutom då vi kommer in på hur det är idag. Parken växer igen och byggnader börjar falla samman. Han blir sorgsen och säger att han nu inte längre ens vill gå ner. Jag berättar omNestorfest och renoveringen av den gamla toalettbyggnaden och att parken kanske kan få lite nytt liv. ”Då kommer jag!” utbrister han och det glittrar till i de pigga ögonen.
Den här texten skulle handla om 1987, ett av de största åren i Parkens historia, men tillägnas istället den man som gick i täten för att göra detta möjligt. Så från oss alla som var unga i Falköping under åttiotalet, vill jag nu framföra vårt djupaste tack. Tack för att ni gav oss er tid, ert engagemang och er tro på oss. Tack.”
𝗧𝗲𝘅𝘁: 𝗔𝗻𝗻𝗮-𝗟𝗲𝗻𝗮 𝗠𝗮𝗻𝗻
Comments